1. (Angående att börja jobba i en Animists trädgård)
Min mästare är en god man.
När jag först kom till honom var jag rädd och svag, men han tog hand om mig. Han gav mig ett hem här, högt bland tornen, med vacker utsikt mot havet och soluppgången. Han gav mig ett syfte, att vårda växterna i hans lustgård. Ofta kom han till mig under de första åren för att höra min sång, för att uppskatta mitt hantverk, för att beskåda min skönhet.
Min mästare är en god man. När hans släktingar eller vakter rörde mig eller hånade mig straffade han dem och när jag gjorde något fel förlät han mig. Men med åren blev hans besök färre, inga nya växter kom till min trädgård, inga vakter eller andra kom för att störa mig. Först njöt jag av min ensamhet och min utsikt, min trädgård och soluppgången.
2. (Färdigheten Chronopiska trädgårdar)
Izim fokuserar all koncentration på att tvinga skuggorna att dölja hans hukade steg. Allt hänger på att inte bli upptäckt, att få chansen. De hade tagit allt ifrån honom. Hans öga, vänstra hand, namn, magiska licens och nu även hans syster.
Den fördöljande Alvkåpan höll han tätt sluten kring sig när han stannade vid en sidenlönn och spejade mot stallarna. I det svaga månskenet kunde han urskilja en ensam vaktpost vid porten. Att det kunde gå så lätt hade han aldrig kunnat tänka sig.
Han förstår sitt misstag en aning försent. Svamparna på lönnen hade redan hunnit insupa hans kroppsvärme och sträckt ut sina hullingförsedda nässelspröt, Kroppen vägrade lyda honom och han hasade sakta mot marken. Han förbannar sin dumhet med orörliga läppar, detta borde inte ha hänt honom, han har ju studerat vanliga fällor i chronopiska trä...
När jag först kom till honom var jag rädd och svag, men han tog hand om mig. Han gav mig ett hem här, högt bland tornen, med vacker utsikt mot havet och soluppgången. Han gav mig ett syfte, att vårda växterna i hans lustgård. Ofta kom han till mig under de första åren för att höra min sång, för att uppskatta mitt hantverk, för att beskåda min skönhet.
Min mästare är en god man. När hans släktingar eller vakter rörde mig eller hånade mig straffade han dem och när jag gjorde något fel förlät han mig. Men med åren blev hans besök färre, inga nya växter kom till min trädgård, inga vakter eller andra kom för att störa mig. Först njöt jag av min ensamhet och min utsikt, min trädgård och soluppgången.
En dag kom det en liten pojke till lustgården. Han sa att han var min son, att han var sänd av min mästare för att hålla mig sällskap. Min lycka kände inga gränser och jag överöste pojken med gåvor. De vackraste blommorna och högtidligaste sångerna. Vi var lyckliga, jag och min son. Men vår lycka blev kortvarig. Pojken började klaga över hunger trots att han fick de mest exotiska blmbladen. Han blev svag och sjuk, tiggde om mat som om det var viktigare än kärleken mellan mor och son. Jag kom på honom med att försöka snärja de vackra fåglarna som ibland vilar i min trädgård och tvingades straffa honom, det är mästarens fåglar. Min son blev allt mer tystlåten och stilla.
En morgon stod en ny pojke i min trädgård. Han sa att han var min son. Min lycka kände inga gränser.
Min mästare är en god man. Han har skickat mig många söner och döttrar genom åren, jag har älskat dem alla. Tillsammans har vi vårdat mästarens blommor och träd, sjungit vackra sånger och avnjutit de mest fantastiska soluppgångar.
Min mästare är en god man.
En morgon stod en ny pojke i min trädgård. Han sa att han var min son. Min lycka kände inga gränser.
Min mästare är en god man. Han har skickat mig många söner och döttrar genom åren, jag har älskat dem alla. Tillsammans har vi vårdat mästarens blommor och träd, sjungit vackra sånger och avnjutit de mest fantastiska soluppgångar.
Min mästare är en god man.
2. (Färdigheten Chronopiska trädgårdar)
Den fördöljande Alvkåpan höll han tätt sluten kring sig när han stannade vid en sidenlönn och spejade mot stallarna. I det svaga månskenet kunde han urskilja en ensam vaktpost vid porten. Att det kunde gå så lätt hade han aldrig kunnat tänka sig.
Han förstår sitt misstag en aning försent. Svamparna på lönnen hade redan hunnit insupa hans kroppsvärme och sträckt ut sina hullingförsedda nässelspröt, Kroppen vägrade lyda honom och han hasade sakta mot marken. Han förbannar sin dumhet med orörliga läppar, detta borde inte ha hänt honom, han har ju studerat vanliga fällor i chronopiska trä...
Gecko vet vem som äger hans liv. Baira, den fete Sabranen, hade låtit sin orchiske kirurg skruva ihop hans kranium med en gigantisk metallplatta och räddat mycket av den gråa smeten från att rinna ut. Han hade haft tur och blivit utvald och räddad.
Den gången misslyckades han, den gången, en vecka sedan, kändes som ett år av smärta och förvirring sedan. Han och Äsaa hade blivit lömskt påhoppade under en indrivningstur. Det var ett troll som utan förvarning hade slagit honom i huvudet med en gigantisk spikklubba . Det hade fått hans kropp att volta in i väggen med huvudet först. Vittnen sade att det hade sprutat blod ur öronen på honom. Äsaa dog ögonblicket senare av en dolk i nacken och en avslutande smäll från redan nämnda klubba.
Någon hade skrivit under sin dödsdom och manövrerat mot Baira, det var nästan otänkbart.
Nu kunde gecko gå och prata, han var fortfarande yr och förvirrad, men han gjorde som han blev tillsagd. Han behövde inte ens stå upp just nu. jobbet var simpelt, håll koll på högen med bundna personer i vagnen, se till att säckarna inte trillar av, dräm till med klubban om det behövs.
4. Kampanjens namn: Jag far till Chronopia för att dö.
Serak, mördare, älskare och fredlös, blickade upp från sin döende blodsbroders sargade kropp. I det dunkla ljuset kunde han knappt urskilja snabba rörelser på torget utanför den tomma bazaren. Men han såg dem, och han fylldes på nytt av ursinne och stridslust.
– ”toroth yougg iää iää…” Vid Seraks sida kämpade Meddli´n med att få sin halvt igensvullnade mun att uttala besvärjelsens ord. Svett och smuts sträckade magikerns panna, blod och bläck fläckade hans kåpa. Serak tog två raska steg till det mindre av de två fallna trollen, han bände loss sin cronosklinga ur varelsens kranium och blickade åter mot torget. Nu verkade det stilla och tyst, givetvis ett trick, men ändå några ögonblicks andrum.
I skuggorna runt honom kunde han ana kamraternas sammanbitna närvaro. Drexus, den vanärade dvärgen, hade brutit av pilen i sitt lår och fattat posto ovanpå en bjälke vid grändens mynning. En stor kniv blänkte i hans hand. Tessla, liksom Serak en mänsklig krigare, satt hukad bakom en tunna, viskande dyrbara löften till amuletten hon burit sedan hennes fader gick bort. Hennes yxa, fortfarande fläckad av brosk och hjärna, låg vid hennes sida. Och från Gerach kunde han höra sammanbitna guturala svordommar. Det var betryggande att den sargade orchen fortfarande var stridbar. Serak kunde ha svurit på att ett av trollen fick in ett dödande slag under den korta bataljen. Och nu satt ochen och sågade i sin egen underarm, ett arbete som tydligen krävde både koncentration och svärande.
En vissling hördes från torget.
Serak kastade sig mot väggen och undkom med blotta förskräckelsen Meddli´ns öde när denne träffades av ett klarblått eldklot och förvandlades till en vrålande hög av smält kött och aska. I gränden kunde han ana omöjligt snabba gestalter närma sig med dragna svärd och dolkar.
Alvpojkarna hade tydligen tröttnat på leken och bestämt sig för att avsluta det hela själva.
-”KOM OCH SMAKA ER DÖD ALVPATRASK!” vrålade Tessla och mötte angriparna i mynningen till bazaren, hennes yxa virvlade likt döden själv och hon verkade inte ens märka att hennes huvud skiljdes från hennes kropp.
Serak mötte Gerachs blick, orchen var redo och i bärsärksrusets klor, blodet rann från hans stympade högerarm. Han hade många fallna vänner att hämnas…
Såga mig gärna, jag hoppas jag kan ta det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar